Från rökrummet


Från rökrummet
Jag blir mer och mer åsidosatt. För i tiden hade jag en central roll i allt som hände. Jag fanns alltid med. I alla viktiga förhandlingar var jag ständigt närvarande. Mitt deltagande var t.o.m en förutsättning för att allt skulle fungera. Jag har varit trösten på måndagarna när de unga kvinnliga kontoristerna mellan snyftattackerna beklagat sina otrogna pojkvänner. Jag har hört pojkvännernas skryt om sina nya erövringar några minuter efteråt. Jag har fått ta del av hemlighetsfulla förtroende mellan två viskande vänner. Jag har fått höra raseriutbrott över disponentens senaste förslag. Och minsann har jag inte hört disponenten beklaga sig över personalen inför självaste företagsägaren. Jag har varit en förutsättning för att lunchen i personalmatsalen skall vara komplett (tillsammans med min vän kaffekoppen naturligtvis).

Min plats när jag kom till företaget var mycket framträdande. Jag höll till i det finaste och största rummet. Mitt på ett blankpolerat marmorbord fanns jag. Mina vänner kom långväga ifrån. Exotiska namn hördes nämnas i rummet. Ibland sattes det ned låga glas bredvid mig en gyllenbrun vätska. Det var vid ett sådant tillfälle jag blev skadad. Den gyllenbruna vätskan påverkade uppenbarligen mina vänners ledsagare. En sen timme när mörkret hade lägrat sig utanför och rösterna styrka hade ökat till utanför hörbarhetens gräns, hände olyckan. Jag föll handlöst till golvet, skratt och vredgade röster hördes. Dagen därpå förflöt arbetet lugnt och mycket stillsamt. Först på eftermiddagen behövdes mina tjänster. Efter fallet hade jag ådragit mig en liten skada, inte allvarlig men tydligen tillräckligt, för min förflyttning kom omedelbart

I början sörjde jag min nya placering mitt i ett stort hav av skrivbord. Sedan upptäckte jag fördelarna. Nu var jag aldrig ensam. Alltid var det någon som behövde mina tjänster och satt bredvid mig. Jag fick stifta bekantskap med ett otal nya vänner, en del långväga, en del från fabriken intill vår. Kvällar behövdes jag, på helgerna var det alltid någon inne och tog mina tjänster i anspråk. Kort sagt min nya tillvaro var mycket angenäm. Två gånger om dagen blev jag omskött så mina tjänster kunde fungera ordentligt, ibland blev det oftare. Aktiviteten vid mitt bord var omfattande. Det var alltid trivsam stämning vid mitt bord. Min plats verkade vara den mest populära på hela kontoret. Det räckte med att en kom och satte sig så började folk strömma till.

Jag vet inte riktigt när förändringen började äga rum. För varje vecka blev det lite mindre folk som kom och satte sig vid mitt bord. Till slut var det bara en trogen skara som satt där. Jag förstod ingenting - Varför hade min attraktionskraft minskat? Jag förstod ingenting. Jag fick andra bekanta. Inga bekanta som jag gillade, små och kladdiga var de. Som tur var protesterade mina trogna mot att dessa blöta tingestar skulle behöva ta mina tjänster i anspråk. Sedan inträffade den stora katastrofen. Jag flyttades igen.

Den här gången fanns det inget tvivel om att jag inte var populär. Rummet jag hamnade i var litet utan fönster. Mitt bord var rangligt med en överdel av sprucken brun plast. Färgen på vägarna hade börjat flagna och stolarna var hårda pinnstolar. Min misströstan var stor och jag började förlora hoppet om att någonsin återse mina vänner. Men de kom, inte så många, inte så ofta men trots allt jag fick sällskap. De började slarva med min skötsel och ofta kunde jag inte sköta mina plikter som jag önskade. Det var bara en som besökte mig ofta. Han hade stor nytta av mig. Om det inte hade varit för den hans hemska hosta hade samvaron varit riktigt angenäm. En dag kom han inte. Efter det började aktiviteten minska mycket påtagligt i mitt rum. Jag hörde att de pratade om min vän med den otäcka hostan, och jag förstod att han aldrig skulle besöka mig några fler gånger. Min kamrat urna hade ställt sig till förfogande. Jag sjönk djupare in i min depression och önskade att jag än en gång kunde få falla till golvet. Men då skulle det vara för gott...

Det är min historia. Den kunde ha tagit slut hos en av mina avlägsna släktingar. Han som finns i det illaluktande rummet i källaren, om inte undret inträffat. En dag kom det in en helt främmande person. Han slog sig ned vid bordet och gjorde mig sällskap. Men istället för att bara gå ut igen, lyfte han upp mig och tittade på mina former. Han studerade mig ingående. Jag hade aldrig tidigare känt sådan uppmärksamhet. När han försvann ut ur rummet kom tomheten och förtvivlan över mig. Men en stund senare var han tillbaka, han lyfte varsamt upp mig, slog mjukt papper omkring mig och stoppade ned mig i en väska.

Nu står jag här på en hylla, omgiven av själsfränder. Jag har blivit omskött och rengjord. Rummet är ljust och varmt. Min historia håller på att skrivas och bilder av mig skall läggas ut på någonting som kallas för Internet.
/av Urban G

   
Att insända bidrag är välkomna säger sig nog själv.


| |